Att plantera om och ta sticklingar av mina pelargoner än ett återkommande aktivitet varje senvinter. Brukar försöka komma igång i början av februari och har jag tur så är jag klar i slutet av mars. Förra året gick det inte alls utan många av mina pelargoner står fortfarande kvar sedan flera år tillbaka. Men i år ska det såklart bli annorlunda.
På bilden ovan syns sticklingar av en Mårbackapelargon, zonalpelargon.

Har inte min egen Mårbacka i blom just nu så har lånat bilden ovan och lite faktatext från [Blomsterfamiljen.se >>>] ”Det finns några olika Mårbacka-pelargoner, med olika färger. Våra Pelargon Mårbacka har sitt ursprung i de plantor Selma odlade hemma i Mårbacka. Mårbackapelargonen är troligen från slutet av 1800-talet och är med stor sannolikhet en fransk sort, men vilken vet man faktiskt inte. Det sägs att under något av Selma Lagerlöfs besök hos Carl Larsson fick hon med sig några sticklingar från Sundborn hem till Mårbacka. Därav att den ibland också går under namnet Sundbornpelargon. En äkta Mårbacka skall ha rosa ståndarknappar med pollen som bildar en skarp kontrast mot de ljusa kronbladen.”
Försöker få ordning på pelargonsläktet, inte lätt att reda ut vad som är vad. Släktet har tydligen 250 arter men dessa är i sin tur indelade i grupper som består av ett antal hybrider. Nåväl, vackra är dom hursomhelst ändå, oavsett om man förstår dess ursprung eller inte.
På sommaren står de flesta pelargoner på Medelhavsterassen. Tar in dom precis innan frosten kommer för starkt. De klarar sig rätt bra även om det kryper ner mot nollan men bör inte stå ute i –grader. Jag vinterförvarar mina pelargoner i orangeriet där de blommar fint hela vintern och förgyller den mörka årstiden.

Pelargonsticklingar tas ganska lätt. Nu vet ju inte jag om jag gör helt rätt men så här tror jag. Moderplantan klipps ner ganska hårt, de flesta grenar till någon decimeter över jorden, man får ju lämna kvar lite så att plantan kan klara sin återväxt. Av klippet gör man sticklingar genom att klippa straxt över ett bladfäste, sticklingen bör vara ca 5-6 cm, man lämnar ett par blad men inte för många, detta för att undvika att avdunstningen blir för stor.

Jag har använt olika typer av jord genom åren, vet egentligen inte vad som är bäst. Ofta har jag köpt pelargonjord men har inte varit helt nöjd, tycker den blir för kompakt och svårvattnad. I år ska jag prova en liten egen påhittad variant, Bottnar krukan (helst lerkruka, blir i särklass snyggast) med leca-kulor och grus samt lerskärvor i botten. Jorden blandar jag sedan med 1 del blomjord, 1/3-del sättsand, 1/3-del grovt grus och 1/3-grovt material, typ bark. Vi får se vad de tycker om det. Hursomhelst så är pelargoner en helt fantastisk växt som inte alls är någon ”tant-blomma” som man föraktfullt ofta får höra från personer som inte begriper vad de talar om och som inte har sett alla de olika sorter som pelargonsläktet kan bjuda på
Lämna en kommentar