Frusna trädgårdsdrömmar

Temperaturen har nästan passerat 25 –grader, rimfrosten pryder fönstret och en blek januarisol stiger mödosamt upp på himlen. Nu när nyåret är passerat och solen idag tydligen tänker vara kvar hos oss 19 minuter längre än när det var som mörkast så finns det ett visst hopp om bättre tider och visst är det vackert när körsbärsträdets kala frusna grenar skapar kontrast mot mot den grå-blå-bleka himlen.

Tänker på alla trädgårdsdrömmar som kanske inte alltid blev, allt slit och arbete för att få ovilliga plantor att blomma, alla våndor och besvikelser. Jag frågar mig, varför håller jag på? Varför inte bara ge upp allt och göra något annat? Men sedan tänker jag, vad menar jag? Vad skulle man då göra? Är inte meningen med livet att få se sina små telningar, gro och växa upp till enastående individer. Och absolut, det mest fantastiska var att följa mina barns uppväxt. Men efter det kom trädgården och visst finns det rätt många likheter med att följa en planta från det man sår fröet till tills dess att de första hjärtbladen tittar upp. Sedan vårdar man ömt den lilla sköra plantan tills dess att den kan ta sina första stapplande ”steg” på egen hand. Straxt därefter blir den till en busig tonåring innan den når sitt fullvuxna stadium och tror att den klarar sig på egen hand, men liksom mina barn som alltid förblir barn så behöver även plantor stöd och stöttning genom hela livet. 

Det finns alltså ingen återvändo, att ge upp trädgården skulle vara som att lämna alla mina barn vind för våg och vilken förälder skulle kunna göra det?

Under vintern finns mycket tid för att rita och planera hur rabatter ska se ut och vilka växter som ska sitta var. Samtidigt som jag är fullt upptagen med mina planteringsdrömmar lyssnar jag på vinter I P1 med Tomas Sjödin. Han har en helt annan tanke kring drömmar och ger mig lite nya insikter. Tänk om man kanske inte bara ska titta framåt, inte bara planera och sträva mot nya mål utan stanna upp, titta bakåt och se det man faktiskt har och ta vara på det lite mer.

Tänkvärda ord i ett fruset vinterlandskap, inte helt lätt för en rastlös själ, full av kreativitet som bara vill mer mer och mer. Snart är allt är igång igen, då svämmar nya frösådder över i hela huset, ogräs hotar att ta över alla rabatter, gräsmattan måste alltid klippas och vattenkannor ska bäras runt. Kanske är det då man ska låta drömmarna vara infrusna ett tag igen för att minnas Tomas Sjödins ord “Jag har sett framåt ett helt liv, nu vill jag se lite mer bakåt. Vi vet inte hur det blir men vi vet hur det var och det vill jag aldrig glömma”.

Jag gör nu ett försök och bjuder på några tillbakablickar från förra säsongen som faktiskt var den bästa någonsin vad gäller blomprakt.

Våren och försommaren när rhododendrondalen bjöd på magnifik blomning och snart därefter kom pionernas primadonnor, ståtligare och fler än någonsin.

Rosor, rosor och åter rosor. Sommaren bjöd på många härliga upplevelser, ackompanjerad av en hel del andra perenner och ettåringar som tex fingerborgsblommor, rysk martorn och begonior.

Höstens färgprakt och kontrast mellan att ena dagen vara varm och många blommor kvar tills när första frosten kom och la sitt vita täcke över allt.